Seven Camels Army

Då har 4.MP intagit vakten och vår tropp fick äran att husera på nattskiftet på Livgardet. Det är... väldigt slappt, precis lika lökigt som förutspått. 2-4 timmar i kuren, där någon person (ifall det är hög aktivitet) vill komma in eller ut en gång i kvarten, resterande timmar sitter man i tv-soffan och mullar. Visserligen åker man på någon enstaka rond, men Jesus Kristus i stallet vad slappt det är. Vissa (Sjöqvist m.m) har kommit till himmelriket men, även om det är lugnt och skönt, så började jag klättra på väggarna efter 20 minuter. Laptop med mobilt bredband måste skaffas omedelbart, punkt slut.

Vad har mer hänt i dagarna då? Jo, idag var vi på det nedlagda luftvärnsregementet vid kusten utanför Norrtälje och övade insats med den insatskåte löjtnanten Samuelsson. 2 timmars bilresa tur och retur för att ligga och åla som en stympad daggmask i skogen, men men, kul att få njuta i solen (!!) vid havet. Jag upprepar, solen sken på oss, vi trodde inte våra ögon.

I torsdag hölls en vacker liten MP-ceremoni där kompanichefen Major, förlåt Ryttmästare, Lindfors och Kapten Silfver överröste oss med beröm hur duktiga och bra på alla sätt vi var, hur mycket som kommer från hjärtat är en annan fråga. Nåväl, nu är vi i alla fall färdiga militärpoliser och det är väl ballt det.

Fick i samband med diplomen nya biljetter från adjutanten, bara några dagar efter att jag beställde dem, och därmed fick jag svar på en fråga som gnagit mig i flera veckor. Adjutanten finns, han lever, men var han håller hus är dock fortfarande oklart. Rykten placerar honom på Hawaii, andra säger att han äntligen hittat ett kontor där ingen hittar honom.

Livgardets paradjägare 4:e Skvadron är ett skämt, men det är väl ingen nyhet. Ser ut som clowner allihop och fick häromdagen en flera timmar lång utbildning om hur man klär på sig sina militära kläder. Att vår käre Fänrik Daumas gjorde sin värnplikt på 4:e Skvadron är oerhört svårt att förstå, då han är en hård kille som är bra på det mesta. Att våra befäl har gett oss stränga order att inte prata med paradnissarna kan bero på att de inte vill att vi ska beblanda oss med mindre bildat folk. Dessutom så verkar 4:e Skvadrons befäl hata oss, förmodligen för att vi är så utopiskt mycket bättre än deras "soldater", och klagar på oss för minsta lilla grej.

Livkompaniet är en samlig sluskar. De kommer givetvis bli extra hårt visiterade av oss när de muckar om ett par veckor.

Denna veckas gruppchef 433 Perssons "Giv akt" låter som en tårögd 6-årig flicka som vädjar till sin mamma dagen före julafton att hon vill öppna en present meddetsamma. Ge han ett recept på testiklar på Apoteket.

433 Persson lägger sig alldeles för tidigt på kvällarna. Påminner om en 6-årig flicka dagen för julafton, som lägger sig tidigt för att hon längtar till morgondagen.

433 Persson snarkar alldeles för mycket. Påminner om en 6-åri... nej, vänta, det passar nog inte in i detta sammanhang.

433 Persson har medan vi vanliga människor har levt livet, suttit instängd och pressat Halo 2 sönder och samman. hela sitt liv.

***

Ne, jobbigt att skriva, tillbaks till tv-soffan. Natti natti!

Det var dags för utgång i Linköping, så jag och vattenplaskare Guntell satt glada och taggade på tåget, men vad händer då? Jo, tåget stannar i Mjölby, och det kliver på ett halvdussin helblodsäckel. Fördomarna mot Mjölby blir inte mindre, frågan är om det bor någon vettig person i denna inavlade stad. Gapiga, störiga, fula och med den patenterade mjölbydialekten som får den lugnaste prästen att få mord i blicken. Johan Palm är en symbol för denna unkna, ruttna, grisiga, bonniga, äckliga, vidriga, ruttna, avskyvärda, illaluktande, luffiga, mesiga, sorgliga håla, staden som både Gud, statsministern och allmänbildningens moder glömde.

Kan ju referera till ett tidigare inlägg, så ni verkligen förstår min kärlek till Mjölby. Läs här!

Efter en veckas trafiktjänst i Stockholm och Kungsängen var det dags för finmiddag på plutonen. En hård kapten, en stilig fänrik och en vacker 1:a sergeant klädde ut sig till tågkonduktörer och begav sig upp till Lilla Mässen på Kavallerikasern för att utspisa kalvfilé och dricka rödvin. Några av kvällens höjdpunkter:

* 419 Andersson inledde aftonen med att spilla ner sin högvaktskostym med rödvin.

* Fänrik Daumas (bilden nedan), stiligheten och väluppfostran själv, höll på att kvävas av en broskbit och la halva sin varmrätt på golvet.



* Tal till mannen (421 Olausson) och tal till kvinnan (406(?) Sällqvist) var båda bra och roliga.

* Sparar det bästa till sist. När kvällen höll på att lida mot sitt slut klingade 441 Stockenhed i sitt glas för att hålla tal. "Stocken" är en ganska tystlåten kille som jag inte pratat så mycket med, men nu höjdes han rejält i mina ögon. Hans tal, som fick de flesta att bli rörda, handlade om inryckningsveckan, om hur tufft han hade det. Att han varje kväll nästan bröt ihop och ringde hem till sin mor, att tårarna aldrig var långt borta. Här snackar vi ballar av stål, riktigt starkt av honom, kamelen är imponerad och, faktiskt, lite rörd. All heder, som kapten Silfver hade utryckt sig. Guldstjärna och veckans man!

***

Puss

Jaha, då har kamelen varit i farten igen. Denna vecka har vi ädla soldater på 4.MP ägnat åt oss trafikutbildning och igår var vi ute i rusningstrafiken i Stockholm där vi fick dirigera den ilskna 08-trafiken i stora korsningar, tillslut med 5 filar i vardera riktning. Under finalen, i den aboslut mest trafikerade korsningen fick då den kloka kamelen hjärnsläpp och släppte fram fel körfält, vilket ledde till ett halvt trafikkaos och vilket hade kunnat leda till en masskrock. Lycktligtvis så slutade min felsteg endast med ett antal förvirrade trafikanter samt en del intressanta svordomsramsor.

Nåväl, nog om det. Vad har hänt mer på plutonen då? Tja, 447 Sarnes lyckades återigen överträffa sig själv då han för 83:e gången ställde fel fråga vid fel tillfälle. Vid en samling innan trafikofficerarna skulle börja sin utbildning med oss undrade vår Fänrik Daumas ifall någon hade en fråga av yttersta vikt.

"Fänrik, jo det är så här att jag har glömt min tandborste hemma, skulle jag kunna få hämta den efter utbildningen?" klämde Sarnes ur sig.

För er som inte vet så är befälen på vår pluton allergiska mot dumma och olägliga frågor, och när de är extraordinärt dumma (som i det här fallet) börjar befälen koka av ilska.

***

423 Morcillo har fått skäll av Kapten Silfver. Igen. För vilken gång iordningen är oklart.

***

457 Hermanssons nya frisyr hade inte blivit godkänd av Nobel-kommitén. Frågan vi ställer oss: Varför?

***

Ingen 401 Nilsson i vår tropp idag, alltså inget "Kom igen niiu" eller En miniiut kvar (när det i själva verket är 3-4 min). Kändes tomt.

***

450 Renström är obstinat.

***

"Soldaterna" på 4:e skvadron har det tufft. Ett helt dygn, ett helt jävla dygn tvingades de bo ute i fält. Inte undra på att hälften av kompaniet kom tillbaka till regementet helt förstörda, skadade och förvirrade. Tufft? Bara förnamnet.

/Kamelen

424 Algebäck ÄR en trafikfara.

***

...är Adjutanten för Livskvadron, Löjtnant Kindlund. För de som har haft med honom att göra är kommentarer överflödiga. Han är som Fantomen - du hittar inte honom, han hittar dig. Har misstänkt lång semester, sisådär hela året.

***

Om tio minuter är klockan elit. Det ni.

Dags att uppdatera kamelen lite igen då! Anledningen till min inaktivitet är att jag har permis lika ofta som det snöar i Sahara, tuppar lägger ägg och det är minusgrader i helvetet. Men men, nu sitter jag här och jag tänkte presentera min kära insatsgrupp i lumpen. Mina damer, herrar och Thomas Dileva - This is Foxtrot Delta!



En samling sköna grabbar (och Algebäck) som man har legat ute och gnagt med i de djupa skogarna och som fram till 18 Juni kommer vara min kära familj, vare sig jag vill eller inte...

424 Algebäck: Min logementskamrat som behöver en timme på sig på morgonen för att raka sig och som tänder på småflickor, gillar jävulskap och är en stor fara i trafiken.

426 Söderby: Kungen

430(?) Persson: En något vimsig gruppchef som inte drar sig för att fälla en tår på skjutbanan och som varje morgon försöker skära halsen av sig med rakhyveln. Visade även prov på självdestruktivitet under första fältveckan då han satte sin kniv i benet.

438 Westman: Vår andra gruppchef, en kille som höll på att avlida under baskerprovet. En av plutonens två förtroendemän, så självklart en snel hest.

443 Östlund: Ena halvan av gruppens Bill & Bull, en livsnjutare som skjuter först och frågar sen. Förlovad sen ett år tillbaka, så jag tar tillbaka det där med livsnjutare...

447 Sarnes: Mannen som anser att inga frågor är dumma frågor och som förmodligen inte är Kapten Silfvers svärsonsdröm. Men Sarnes är alltid glad och positiv och har oftast en Rapé i beredskap.

450 Renström "Obstinat": Bill & Bull-duons andra länk, en motsträvig kille som går sina egna vägar. Alltid sist till samlingar och vill absolut inte göra som alla andra. Kommer förmodligen gå i Kapten Silfvers fotspår och bli en kall krigare i Afghanistan!

452 Uhlén: Foxtrots andra knivman, som på något vänster lyckades snitta upp sin hand innan en uppställning. Har alltid bus i blicken och drar sig inte för att göra lite jävulskap. Gruppens prickskytt!

462 Annerot: Min kära stridsparskamrat, vapenbroder eller vad man vill kalla det. Inget snack om saken, vi två kommer regera framöver. Annerot är annars en kille som super som ett svin, även på vardagar, all cred till honom!

***

Nog om mina vapendragare, jag har varit rätt otursförföljd under lumpen, och på begäran från mina gruppkamrater ska jag sammanställa en lista på vad som har händ mig!

- Under en skjutövning snavade jag på ett hinder, gjorde en volt, faceplantade och slog i låret så kraftigt att jag fick en skada som ännu inte har läkt.

- Faceplantade gjorde jag även under första fältveckan, två gånger om under loppet av en timme dessutom. Det rörde sig om marchen hem till kasern och vi stötte på fienden. Jag kastade mig i diket med AK5:an först, och sedan landade mitt huvud så klart på vapnet. En timme senare fastnade jag halvvägs till knäna i lera och föll huvudstupa framåt och målade ansiktet brunt.

- På Kvarn, under en march på kvällen, fastnade mitt ben i ett litet träd som låg på backen. Störande moment som tog ett jävla tag att bli av med.

- Lagom till baskerprovet hade mitt lår blivit inflammerat.

- Under ett exercispass fick jag en kastanj i huvudet.

- Dagen efter baskerprovet skulle vi rätta in all materiell för visitation i korridoren. Jag var sent ute, sjukt stressad och ilsken så när någon klev över mina grejer som jag precis hade fått i ordning blev jag förbannad och skrek "AKTA FÖR HELVETE". Jag kollade upp, och givetvis var det ett befäl jag hade skrikit åt.

- Under en skjutning vred jag på fel grej på min AK5:as rödpunktssikte, så siktet blev fel inställt. Efter allt jobb med att få siktet att bli rätt inställt så ville jag bara äta på mig själv.

- När kompanichefen kommenderade "basker på" precis efter vårt baskerprov fastnade sorgebanden på baskern i blixtlåset till min ficka. Medans alla tillpassade sin kära basker stog jag och slet som ett djur för att få loss den.

***

Ett axplock av min otur, och det ska sägas att vi bara har genomfört 3 av 10 månader än, mer lär hända!

Puss

Baskerprovets käftsmäll går till... *trumvirvel* ...Fänrik Radell! När orken tröt som mest, när suget efter godsaker var som kraftigast och när man börja dregla efter Cola som en hungrig S:t. Bernandshund, ja då gick Fänrik Radell runt och flashade med Marabou, Ballerina, Gott & Blandat och ett halvdussin Coca Cola-flaskor. Psykisk misshandel, hur många år ger det innanför väggarna? Ska även tilläggas att Radell bryter på skånska/danska (oklart vilket), och det är ju inte direkt några omständigheter som skonar honom.

Ja, då var den äntligen genomförd. Helgen utan sömn och mat, innehållande ett ständigt marscherande med full stridspackning, befäl som gör allt för att knäcka en fysiskt och psykiskt samt en oerhört elak vädergud. Vi snackar givetvis om det mytomspunna baskerprovet, en tre dagar lång prövning man ska genomlida för att förtjäna sin ståtliga basker. Har man dessutom, som i mitt fall, ett inflammerat lår som hugger till för varje steg man tar gör ju inte det saken bättre.

Fredagen började faktiskt oväntat slappt (om man inte räknar med det jobbiga fysprovet vi utsattes för direkt), då de bland annat testade ifall vi hade säker vapenhantering, följt av ett halvmesigt höjdskräckstest. Efter dessa övningar drog baskerprovet igång på riktigt, vid ca 17.30-18.00 började vi marschera för att sedan anlända till vårt sista mål för marschen runt 03.00 inne i Sofiero skjuthall. Efter en kvarts vila blev vi beordrade att försöka oss på omöjligheten att skriva 8 st a4-papper om 4 punkter (som jag inte minns). Efter snart ett dygn utan mat och sömn är jag nöjd med mitt halva a4 (som jag inte heller minns) jag presterade. Kl 5 fick vi det oväntade beskedet av vi skulle få sova, för att sedan bli uppdragna vid halv 6 och bli marschklara. Värt att notera var att 2 "soldater" då hade avbrytit sitt baskerprov, båda givetvis från 3:e (och Singletons) pluton. Vi på 4:e pluton är ju lite starkare, är väl ingen hemlighet. Men, men, nog ordat om detta.

Lördagen mjukstartade lite med en stridshinderbana, följt av mat(!), i form av en halv grönpåse (3-4 skedar föda, rena nobelmiddagen), för att sedan fortsätta med en kort marsch till ett ställe där vi skulle bygga upp en förläggning. Efter att dragit upp vindskydd, torkställning och grävit skyttevärnsgravar blev vi givetvis beordrade att riva allt och nästa punkt på dagordningen var, tro mig, inget ljuvligt. I det iskalla oktobervädret tvingades vi, iförda endast iklädda kalsonger och flytväst, hoppa från en klippa ner i en djuriskt kall sjö, anhålla till en löjtnant att få simma upp och sedan simma de 30 meterna. Vid nästa kissepaus blev det ju till att plocka fram pincett och sockerbit.

Om vi inte frös tillräckligt efter badet så såg vädergudarna till att vi definitivt skulle göra det under natten, då himlen helt öppnade sig och det började ösa ner regn. Stenfrusna och blöta började vi vår marsch som skulle hålla på fram till småtimmarna. En marsch som fick de flesta att tillslut börja hallunicera, jag själv såg bland annat folk ligga i skogen och rikta vapen mot mig, spännande upplevelse! Nåväl, efter att totalt ha misslyckats med att navigera våra mål på orienteringen den natten kom vi fram till Sofiero skjuthall kl 03.00, fullkomligt höga av trötthet. Och någon vila inne i hallen var det inget tal om, nej istället blev vi tilldelade ett högskoleprov! Kl 05.00 samlade en fänrik in alla prov och sa att vi nu skulle få en välförtjänt vila, och vi nästan kissade på oss av lycka när vi kröp ner i våra sovsäckar. Lyckan blev dock kortvarig, 30 sekunder närmare bestämt, för precis när man hade tagit sig in i drömmarnas ljuva rike tände fänriken lyset igen och beordrade oss att vi hade 15 minuter på att klä på oss, packa ihop allt och bli marschfärdiga. Vid det här laget var man så trött att man såg dubbelt när man försökte öppna ögonen.

Söndagen bestod av en enda lång övning, orientering. Förutom att det extremt långtråkigt så var man nu så i kropp och knopp att man somnade ståendes, gåendes och för att inte tala om när vi satte oss ner och tog rast. Kl 13.00 var orienteringen äntligen avklarad och på order gick tillbaka till regementet. Kl 14.00 rusade lyckan i många trötta huvuden, då kapten förklarade baskerprovet 2009 som genomfört, för att en stund senare komma med ett nytt, helt vansinnigt besked: "Baskerprovet är förlängt till torsdag, jag har ringt era anhöriga och berättat för dem". Totalt knäckta visste vi inte vad vi skulle ta oss till. Då alla våra kläder var dyblöta skulle det bara vara en tidsfråga innan alla skulle frysa ihjäl. "Nästa mål är Granhammar Slott, där får ni nya direktiv" fortsatte kaptenen. Halvt medvetslösa, förvirrade och totalt vansinniga bagav vi oss bort till slottet, där vår kompanichef stod och skrattade. Vi hade givetvis blivit lurade, och så här i efterhand var det ju inte lite uppenbart.

"Basker på"


***

Vinnande citatet från baskerprovet:

"Allvarligt talat, nu hoppar jag av lumpen, jag vill inte veta av skiten mer, jag vill inte dö. Jag har framtiden säkrad, jag tänker fan börja jobba nästa vecka och tjäna pengar istället för den här jävla skiten. Första jag ska göra är att spraya sönder kaptenens bil, jävla as" 447 Sarnes kan ha varit den soldat som blev mest knäckt efter att kaptenen hade "förlängt" provet...

/Livdragon 426 Söderby

Ingen har väl missat henne. Den extremt uppblåsta, silikonknarkande och korkade tjejen som får helblodsretards som Blondinbella och Natacha Peyre att verka... ja, åtminstone något mindre förståndshandikappade. Visserligen har den här ankan rätt i vissa fall (bland annat att män borde bli tillfredsställda varje morgon, misstolka mig inte - jag är ingen mansgris), men bara att titta på den barbieliknande dagisintellektuelle landsplågan får mig att vilja bajsa genom munnen.



Vacker kvinna(?). Ett smakprov på hennes oerhörda äcklighet finner du här!


Den som inte tänker mordiska tankar efter detta klipp är antingen själlös, för lam för att bli arg eller helt enkelt en lika stor idiot. Kamelen själv höll jag på att kasta kaffekoppen i väggen av raseri. Att hon är en Hollywood-fru förvånar mig inte det minsta, det är väl ingen hemlighet att deras IQ sitter i urringningen och att deras uppgift i hemmet är att vara madrasser med hål i, när filmstjärnorna vill ha lite njutning mellan tagnignarna. Och "Jag har aldrig plastikopererat mig" som hon påstår. Tror hon att vi är blinda och dumma i huvudet?

*****

Nog om det, förhoppningsvis, kommande våldtäktsoffret Anna Anka och vidare till en annan plattfot. Vi ska snart få slippa Anna Karlsson och Emma Svenberg i 7 månader, vilket självklart skulle firas med fest! Taggade och glada drog halva Tranås ut till Östergötlands metropol Trehörna, där det var tänkt att vi skulle festa hela natten. Självklart blev så icke fallet, utan vid 23 så började folket åka hem och kamelen själv blev då sugen på ett litet krogbesök i Tranås, så även han hakade på in till "stan". Så långt som till krogen kom han då aldrig, utan fick halvvägs dit be föraren stanna bilen för att lägga en Vesuvio med sås. Lumpen hade gjort honom orutinerad som en 14-åring med en Zaranoff i näven och den långa festnatten slutade med att den gamle kamelen däckade i sin säng 23.30. Hans sista minne innan ögonen slöts var att han fick ett sms (som det stod "hej" i) från sin gamla wingman Jonas "Rudolf" Brandholm, som förmodligen förstod att något inte stod rätt till hemma i Tranås.

*****

Idag tar permisen slut för Livdragon 426 Söderby, ikväll bär det tillbaka till Stockholm för en veckas juridikstudier följt av det mytomspunna Baskerprovet fre-sön, ett prov tydligen inte är en promenad i parken.

*****

428 Stenman är en same. 415 Rönnblad luktar kiss. 416 Sörell borde knipa.

***

Puss, och (kanske) på återseende!

Efter att ha varit på permission i Tranås mellan torsdag och tisdag kan jag bara konstatera faktum: Tranås är en av Sveriges tråkigaste städer. Detta är visserligen ingen nyhet, det har ju inte direkt varit Las Vegas innan heller, men i lördags fick man det bekräftat vilken jävla grå stad Tranås är. Lönehelg och sista helgen innan September och höstkylan bryter sig in och man hade förväntat sig en rolig kväll ute i Tranås "nattliv", men ojoj vad fel man hade. Då mina extremt roliga vänner ville gå in på knarkarnästet Mayflower när vi anlände till "city" och jag, trög som jag är, följde med, tvingades jag stå ut med emos, esteter, pundare, alkisar och andra riktigt skumma typer. Att folk vill tillbringa sin lördagskväll, den absolut bästa kvällen i veckan, på ett luffarhak som Mayflower är för mig helt oförståeligt. Är ni dumma i huvudet?

Lite efter midnatt fick jag äntligen lite vett i min estetgillandes mysfarbror till polare Jonas "Ernst" Brandholm och vi drog ut från Chinatown och begav oss till Statt, det enda stället som brukar vara någorlunda (betoning på det ordet) kul, men det visade sig visst vara en spökstad där inne och hade vi ropat någon in i lokalerna så hade det garanterat ekat. När det inte är folk på Statt, jag då vet man att Tranåsborna ligger hemma och gömmer sig, så bittra och tvära (i alla fall jag, Jonas trivs ju som fisken i vattnet på Mayflower) gick vi tillbaka och satte oss bland alla drägg.

Vad har vi då kvar för uteställen i Tranås? Jo:

* Strandbaren. Ett urdött ställe som är livat c:a en gång om året samt under studentveckan och som borde skämmas för sitt namn, då stället inte alls ligger vid en exclusiv strand eller sjö/hav utan vid en äcklig å (som absolut inte har någonting som kan liknas vid en strand vid å-kanten). Till Strandbaren kommer folk i 18-20-årsåldern och sätter sig vid ett bord och pratar i 2 timmar tills det stänger, väldigt livfullt.

* Babar. Vill du bli uppraggad av vidriga tanter och ibland få äran att se dåliga liveband så är Babar stället för dig. Alltid proppfullt av folk i 30-40-årsåldern och är man runt 19-20 år har man inte där att göra.

* Fish and Ale. Engelsk pub som sannolikt inte är lika grym som den låter. Jag har aldrig satt min fot där inne, men vad jag har hört så befolkas stället av 40-åriga män med dåligt ölsinne, fabriksarbetare på firmafest och andra stämningsdödande typer.

* Boheme. Haha, nu skojade jag. Boheme får Mayflower att se ut som Grand Hotel, här samlas samhällets nedre regioner i en enda stor dräggig cocktail.

***

Tranås uteliv är Sveriges underliv, och jag är väldigt glad att jag bara är här på permissionerna. På fredag flyttar vår Skvadron in till centrala Stockholm, ett stenkast från Stadion. Snacka om skilda världar.

Permisen börjar lida mot sitt slut och om en timme är det dags att lätta ankare mot Stockholm och Livgardet igen, på återseende alla! Puss!

Kände att det kanske var dags för en uppdatering på kamelarmén! Snart har det gått en månad sen kamelen lämnade tryggheten, vännerna och flickvännen för att bege sig upp till Livgardet i Kungsängen och bli 426 Söderby, blivande (bättre så 5.MP?) Militärpolis, insats på fjärde pluton. Efter 10 dagars ständig hets och stress, från tidig morgon till sen kväll på kasernområdet trodde jag och mina vapenbrödrar att botten var nådd. Så var icke fallet, efter en skön permis på några dagar var vi tillbaka uppe i Kungsängen för att bege oss ut i fält i 10 dagar, och det dröjde inte länge förän vi helhjärtat saknade vår kära kasern.

Dagarna i fält var inte speciellt tuffa fysiskt, visst axlar och nacke blev lite slitna efter att mil efter mil släpa på en ganska tung stridspackning, men det var inte så otroligt ansträngande som jag hade befarat. Däremot har jag aldrig någonsin varit så trött mentalt som jag var under fältperioden. Med ett snitt på 3 timmars sömn under 10 dagar, var man tillslut så trött att man somnade ståendes. Läggdags runt midnatt, uppstigning vid 05.30 och då har man tillbringat 1 timme av natten som eldvakt och en timme som skyttevärnsvakt. Psyket blev påverkat, folk började sova oroligt, vakna mitt i natten livrädda över att ha försovit sig, hallunicera, gå i sömnen och vår käre norrlänning Stenman tillbringade sina nätter sittandes och stirrandes rakt fram, fortfarande sovandes.

Nåväl, utöver tröttheten (och att man var riktigt äcklig och svettig hela tiden) så fanns det även en del att glädjas åt ute i fält. I stort sett varje dag tillbringades på skjutbanan, där vårt skytte med AK5:an bara blev bättre och bättre. Skjutningen var absolut höjdpunkten under våra dagar i fält, och även om jag höll på att äta upp mitt vapen under en övning som jag fastnade vid, var det riktigt, riktigt kul!

Befälen då? Ja, var de tuffa under första veckan på kasern så var det inget emot var de var i fält. Framförallt vår perfektionssträvande kapten, som vid minsta, minsta lilla fel gav oss en avhyvling. Visste man inte att man var värdelös innan, så behövde man inte tvivla på det efter några dagar tillsammans med Kapten Silfver. När jag blev slagen med en pinne för att jag hade glömt ta på mig hjälmen andra dagen började jag fundera på hur det stog ställt till, men när man tänker efter så var kaptenens metoder läskigt effektiva. Vi vågade inte göra fel och förbättrade oss hela tiden och även om han aldrig skulle erkänna det så är jag övertygad om att han är helnöjd med oss!

Kl 18 näst sista dagen trodde vi eländet äntligen var slut, då vår käre Löjtnant Mårtensson beordrade oss att marschera hem till kasern igen, en sträcka på 7 km. När vi fick höra hela ordern tystnade dock vårt jubel en aning, vi fick inte direkt gå raka vägen hem. För det första åkte kaptenen runt i en Mercedes Sprinter på vägarna och spelade vår fiende, som vi ABSOLUT inte fick bli sedda av, för då skulle vi få gå tillbaka hela vägen och börja om. Så vi fick ta oss fram genom skogen, i träsk, vattenfyllda diken, leråkrar och andra trevliga miljöer. För det andra fick vi olika delmål att oss till, vilket inte var det lättaste efter mörkrets inbrott. Men trots att det ett tag kändes hopplöst och vi höll på att ge upp, så lyckades hela plutonen (vi gick gruppvis, fyra grupper) ta sig hem till kasern. Efter den längsta natten i våra liv, med endast någon timmes sömn under en gran i kroppen, staplade vi in på regementet vid halv 5 på morgonen, trötta, utmattade, slitna och totalt överlyckliga.

En natt att minnas, jag kommer t ex aldrig att glömma när "bron var sprängd" vid ett ställe och vi fick ta en omväg genom en vatten- och gyttjefylld skog för att ta oss fram. Och ja, självklart drog jag en face-plant i leran.

Jag lovar er alla, efter 10 dagars grisande knappt utan sömn, rinnande vatten, rena kläder och Coca Cola uppskattar man det vardagliga livet SJUKT mycket mer. Den dubbla fältveckan var ingen fröjd att genomföra, snarare tvärtom, men det var den absolut nyttigaste tiden i mitt liv.

Punkt och pricka, nu ska jag sticka. Puss och smek.

...visdomsord: Hur man än skakar och hur man än slår - sista droppen i byxan går.

...sanning: Permission är skönt.

...film: Yrrol. En film helt utan handling, budskap, spänning eller dramatik. Men så djävulsk skön.

...jobbiga situation: Kön på Willy tidigare idag. Se bild nedan.



Nej, nu är ögonlocken tunga. Höger vänster om!

Permis från lumpen, det är så JÄVLA skönt. Orkar inte skriva mer.

Tjena tjena! Dags för en första lumpenuppdatering, har för en gångs skull lite fritid då befälen ville hem (och öla?) på lördagskvällen och släppte oss redan 17.30. Klar förbättring, då våra tidigare dagar har pågått mellan 05.30 och 23.00. Nåväl, till saken! Kamelen lever fortfarande, jag har än så länge inte skjutit ihjäl någon och allt är frid och fröjd. Självklart är man lite seg efter 17 timmars hetsande per dag, med knappt någon rast, men första veckan var inte alls så fysisk som jag hade befarat. Däremot finns det ju roligare saker än att gå upp i ottan och städa toaletterna, logementet och putsa kängorna för att sedan tvingas göra övningar fram till sen kväll.

Men men, igår var man i alla fall som ett barn på julafton, vi fick nämligen hämta ut våra vapen! Vapen som man bara har fått se på film eller använt i skjutspel på datorn. Kamelen kommer de kommande 11 månader vara ägare av en AK5c och en Glock Pistol 88, känn på den!

Egentligen borde jag väl skriva lite befälen på plutonen, men i rädsla av att bli bestraffad upp till örona ifall någon löjtnant eller liknande råkar klicka in på min sida, så hoppar jag över det. Det är inte värt det, även om det kliar i fingrarna, dessutom är de flesta befälen bra. Stenhårda och tuffa, men rättvisa och inte alls elaka (enorm besvikelse).

På onsdag är det permis, och även om gruppen är jävligt skön och att man börjar komma i det dagliga rutinerna, så ska det bli överjävulskt skönt. Chips, godis, sovmorgnar, frihet, slappandet och Ronja, alla ting äro saknade!

På återseende! Puss och smek! / Military camel

10 timmar kvar tills tåget från Tranås lättar ankar. Ifrån tryggheten, småstadslivet, "alla känner alla"-mentaliteten och alla nära och kära. Kl 12 imorgon byts allt detta ut mot disciplin, ansvar och självständighet. Det är visst dags att bli vuxen, hur jävla trist det än låter. Men även om det känns tungt att lämna allt och alla så måste ju detta ske någon gång, man kan ju inte bo i Tranås hela livet.

Och till alla er som blir ledsna över att kamelen sticker: Jag ska göra lumpen i Stockholm, inte flytta till ett kloster i Tibet. Jag kommer komma tillbaka, kanske inte varje helg, men åtminstone varannan. Och Flaanders, gråt inte floder, bloggen kommer inte läggas ner, utan kommer bara ta en kort semester.

Som sagt, kommande 3 veckor kommer det nog bli dåligt med bloggandet, men jag kommer hålla er uppdaterade så ofta jag kan med livet i det militära. Förhoppningsvis på min nya sida, om nu Ploff och hans hejdukar får sina långa tummar ur arslet och hinner klart med designen tills jag kommer tillbaka om 3 veckor.

Jag skulle ljuga om jag påstod att skulle sakna er alla, för det kommer jag inte att göra. Många kommer jag ärligt talat bara vara glad att slippa, men många, väldigt många, kommer bilda ett tomrum i kamelens hjärta. Detta är året då barndomsvänner tappar kontakten, flyttar åt olika håll, träffar nya kompisar. De närmsta kommer man att behålla kontakten med, medan man aldrig någonsin kommer träffa vissa igen.

Allt från mig för den här gången. Vi hörs och ses folket!

/ En alldeles tom kamel

Puh. 2 dagar kvar innan frihet, sovmornar och slappande i solen byts ut mot strikta order, gristräning och ett enormt test av psyket. Känslorna är blandade, kommer sakna tryggheten och friheten här hemma, men jag tror samtidigt att det kommer bli ett underbart år med underbara människor (och kaptenen). Nåväl, lite glädjande statistik och självklarheter från lumpen:

* Vanligaste dödsorsaken är självmord.

* Merparten, nästintill alla, även de tuffaste av de tuffa, kommer gråta någon gång under sin militärtjänst. Av frustration, utmattning, hemlängtan, sorg eller vrede.

* Personer med svajigt psyke klarar sig INTE, här skiljs agnarna från betet. De svaga slås ut, påminner om Expedition Robinson.

* När du rycker du in i lumpen träffar du massa nya vänner, det negativa är att du med all säkerhet kommer förlora många gamla. Vissa kanske du stöter på nästa år på Strandbaren, andra kommer du aldrig någonsin se igen.

* Det sägs att lumpen gör män av pojkar, men under själva upplärningstiden förvandlar de pojkar till robotar.

* Att lumpen gör män av pojkar stämmer med endast ett undantag. Jägarnas slogan lyder nämligen: "Vi gör djur av pojkar"

*****

Nu är det dags att vara stark, att släppa tryggheten kan vara svårare än man tror, men bit ihop, ge fan i befälets elaka gapande och tugga taggtråd. Ett jobbigt, tufft och problemfullt år väntar nu runt hörnet, men jag väljer att se det omvänt. Runt hörnet väntar möjligheterna år, ett nyttigt, glädjefyllt och underbart år, fyllt med utmaningar. Till Singleton, min vapenbroder, nu jävlar smäller det! Tugga taggtråd Singleton, TUGGA TAGGTRÅD!

/Militärpolis Söderby

Då var den här (trumvirvel), den så eftertraktade och omtalade galan. Hyllad och bespottad, en gala som är helt kompromisslös, obarmhärtig och som väcker mer känslor än för en 14-årig flicka tittandes på Notting Hill. Jag snackar självklart om Seven Camels Armys "Årets"-gala, denna gång med namnet "Gymnasietidens..." Koka en kopp kaffe, ta på er läsglasögonen och gör er väldigt komfortabla, för nu smäller det!

Gymnasietidens...

...klant: Jonas Brandholm

Mannen som har lyckats med det mesta, utöver 1000-tals utspilda kaffekoppar, nedspydda soffor och andra underverk så hann han med att bryta både skenben och vadben i båda benen. Samtidigt. Rudolf ända ut i fingerspetsarna.

...skämt: Martin Nilervik

Gick med brallorna nedhasade till knäna, gick och härjade och gjorde med största säkerhet livet surt för sina klasskamrater. Påminner starkt om en hund, och då menar jag inte en väldressarad schäfer.

...ironiker: Anders Johansson

Kan den "mannen" vara allvarlig? Nej, vi är rätt säkra på att han inte kan det, när Anders är i närheten flödar ironin till höger och vänster, på gott och ont. Mest gott.

...anti-ironiker: Alexander Singleton

Anders raka motsats. Alexander tror på det han hör, oavsett om det handlar om att det är halva priset på frallorna i kaféterian eller att de har bosatt sig marsmänniskor i Tranås. Att han är bra kompis med Anders är helt oförståeligt, för dessa två lär ju inte alls förstå varandra.

Bubblare: Robin Guntell

...toffel: Billy Fransson

När han träffade tjej betydde hans vänner genast inte så mycket längre. När man blir störtkär släpper man allt och alla, vilket syntes i detta fallet.

Bubblare: Linus Lindstrand

...mysfarbror: Jonas Brandholm

När han blev tillsammans med Gabriel Pepin skedde en förvandling, från att ha varit en ölhävare växte Jonas nu ut till att bli en vinpimplare som hela tiden skulle ha det mysigt. Barfota på en picnic-filt ute på en äng, ja det är livet enligt Jonas.

Bubblare: Albin Eklund

...glädjespridare: Lousie Ask-Holmberg

Tjejen som alltid har ett brett leende på läpparna, alltid är glad och go. Kan något göra henne sur? Nåväl, när "Happy Loys" kommer in i rummet höjs alltid stämningen rejält!

Bubblare: Ester Emanuelsson

...träningsnarkoman: Björn Blasek

Är på Shape så ofta att han nu har fått egen brevlåda utanför. "Borta bra men gymmet bäst".

...surkart: Cecilia Svärd

Mens i 3 år, inte glad en enda dag. Räcker så.

Bubblare: Philip Atlebris

...hårdrockare: Ludvig Asp

Behöver väl ingen närmare presentation, det står skrivet "Metal" i pannan på pojken. Hans Gud heter James Hetfield och den dag hans huvud består av annat än hårdrock, då slutar hans hjärta slå.

...politikerpajas: Philip Granath

Politik är, som ni alla säkert vet, helt ointressant. Detta har inte Granath fattat tydligen, utan han går omkring som en ungdomspolitiker och känner sig viktig.

...mest saknade: Oscar "Bruno" Lindström

När han hoppade av dog skolan en hel del. Allas lilla favoritneger fanns inte längre bland oss, även om han kom på besök ibland. Du var saknad, men icke bortglömd!

Bubblare: Ellen Fjordmark (mer eller mindre delad etta med Bruno)

...soffpotatis: Gordan Lukic

Den mannen gör inte många knop, och är förlovad med sin soffa.

Bubblare: Simon Larsson

...par: Jonas Brandholm och Gabriel Pepin

Fann varandra i börjar av 3:an och har sedan dess varit oskiljaktiga. Två mysfarbröder som har slagit sina påsar ihop och det verkligen skiner romantik om det nykära paret.

Bubblare: Emil Jidskog och Melinda Berggren

...pluggis: Natalie Holmqvist

Pluggade tydligen en hel del, med en skaplig prestationsångest innanför pannbenet.

Bubblare: Richard Bremer

...trasigaste kropp: Kristoffer Åkesson

Knäna är hans signum, där knappt en enda del är hel. Kryckorna var länge Kristoffers bästa vän och man kan säga att han haltade sig igenom gymnasiet.

...Speedy Gonzales: Martin Hillberg

Det Martin gör... går inte så snabbt. Sakta men säkert lyder hans levnadssätt och han har dessutom Sveriges längsta tumme.

...fjortis: Annie Danielsson

Behöver jag kommentera...?

...lanare: Hela NV

Hela gymnasietiden var ett enda lan, där chipspåsar, colaflaskor och lan-uttryck flödade. WoW-pressare hela bunten.

...spelmissbrukare: Jonathan Tågerud

När vi vanliga människor satt och jobbade matte låg "Tåget" utslagen efter en natts pokerlirande. Poker var inte hans hobby, det var (och är?) hans liv.

...störningsmoment: Joel "Godis-Jolle" Karlsson

Alltid i vägen, ständigt tjatig och med en röst som kan skära igenom stål. Jolle hade verkligen allt, helt klart en värdig vinnare.

...slashas: Benjamin Kararic

Tillbringade gymnasiet i sin säng, att han lyckades ta studenten är en smärre bragd.

...prestation: Simon Persson

Blev snefull och kläckte den kloka idén att gå hem till Hullaryd från Tranås. Den drygt 3 mil långa vandringen tog 6-7 timmar, bra jobbat!

Bubblare: Jonas Brandholm (efter benknäckarhoppet i Åre)

...äckligaste klass: Industriprogrammet

Tillbringade sina 3 år nere i en sunkig källare, långt ifrån dagsljus och normala människor. Var de inte drägg redan när de började, så blev de det nu.

Bubblare: Fordonsprogrammet

...sämsta lärare: Birgitta Rosén

Totalt värdelös på att lära ut, stentrist personlighet och när vi misslyckades på hennes prov fick vi höra hur usla vi var. Borde sadla om och börja jobba i en kolgruva.

Bubblare: Gunilla Agduhr

...potetiella mördare: Robert Kontkanen

Helt oberäknelig, svåra sociala problem och oerhört hetsig. Skulle inte bli förvånad ifall han fyllde löpsedlarna om några år.

...stalker: Jonathan "Rex" Johansson

Varje lördagskväll slår han sig till ro på Mayflower, i väntan på sina offer. Har han väl fått nys på några stycken ger han sig ALDRIG, utan agerar svans hela kvällen.

Bubblare: Martin Nilervik

..."gör-allt-för-kärleken": Albin Eklund

Efter 2 veckor utan sin flickvän saknade han henne så mycket att han tog första bästa plan till Kroatien för att träffa henne.

Bubblare: Billy Fransson

...rockband: Sam Elliot

Nej, jag bara skojade...

...förvandling: Gabriel Pepin

Förvandlades på kort tid från att vara en superskön och hederlig kille med ambitioner till en hippieliknande slashas, vars hela månadsslant går till alkohol. (Fortfarande skön, misstolka mig inte).

Bubblare: Eric "lill-Eric" Gustavsson

*****

Oj, det blev en del namn, undrar hur många som kommer vilja döda mig efter denna lista (*ler*). Hoppas ni är nöjda nu, smäller ju annars. För er som är efterblivna och inte vet, på måndag rycker jag in i lumpen och blir en ståtlig militärpolis, vilket betyder att bloggen kommer ta lite semester. Första månaden får vi nämligen inte en ledig stund, då ska det grisas från morgon till kväll. Kanske hinner med något inlägg lördag-söndag, men efter det kommer det vara tomt på SCA. Sad but true.

Ett dussin blöta kyssar / kamelen

Precis hemkommen från blöjfabriken sitter man nu klarvaken vid datorn, trots att man varit sömnig hela dagen. Den korta powernapen på trucken, som visserligen var ack så underbar och välkommen visar sig visst nu vara ödersdigen. Så för att försöka somna, tänker jag lista de jobbigaste Spotifyreklamerna, i hopp om att bli så arg inombords att jag däckar av vrede.

3. Kevin Borg

Den fula fjortisturken var visserligen bara med ett tag på Spotifys reklam ett tag, men hans röst ekar fortfarande inom mig. Än idag kan jag vakna upp kallsvettig på nätterna med hans knackiga p14-svenska i mitt huvud. Kevin Borg är, och kommer alltid att vara, en äcklig, töntig fjortis som inte kan sjunga. Tack gode Gud att hans reklam inte finns med längre.

2. Carolina af Ugglas gånger 2

Jag har nämnt det förr, den kvinnan borde skjutas. Att hon får vara med på två olika reklamer är ett skämt, hon är en usel, verkligen jätteusel sångerska, är knappt känd och har en röst som får ryggmärgen att ila. "Hej, det... ååh ursäkta att jag stör (nehe, menar du det?), det är Carolina af Ugglas här..." Bara att tänka på hennes hemska reklamer får mig att vilja ta med mig min AK5:a från regementet och göra processen kort med satmaran.

1. "Spotifytjejen"

Den extremt jobbiga tjatmostern är namnlös för Spotifyanvändare, men inte för den skull okänd. Inte nog med att hennes röst är VÄRRE än af Ugglas, utan de pressar hennes meddelande sönder och samman. Spotify tar till alla möjliga medel för att få folk att köpa premium, och på så sätt slippa reklam, och man gör det genom att tvinga deras stackars lyssnare med det fruktansvärda meddelandet "Hej, ursäka att jag stör igen, men jag vill bara göra er uppmärksamma på att ni kan gå in på spotify.com och uppgradera er till premium". Rätt ofta får man dessutom höra eländet två gånger i rad, och då blir man ju arg att man nästan svimmar. Spotify, ni är onda.

Bubblare: Idioten till familjefar som ringer in till telefonsvararen och vill ha ett familjekonto.

***

Åh, det funkade, jag blev så arg att ögonen gick ihop. Godnatt, och på återseende!

Någon som vill veta lite info om mig? Trodde väl det. Har äckligt tråkigt, så skriver väl ner lite (ointressant) skit.

Bästa film:

Slumdog Millionarie och The Shining i all ära, men den absolut bästa filmen jag någonsin sett, alla kategorier, är Forrest Gump. Den filmen har tamigfan allt, humor, spänning och drama har blandats ihop med historiska händelser, krig och ett antal sorgliga moment. Den dag det görs en bättre film än Forrest Gump ska jag bli nunna.

Sämsta film:

Du levande. För de som har sett den behövs knappt en kommentar, en mer deprimerande, tråkig och grå film får du leta med ljus och lykta efter. Filmens syfte verkar helt klart vara att väcka självmordstankar i folk och budskapet verkar vara att allt i livet är sorg, missär, mörker och en obefintlig framtid. Jag blev dyster när jag såg filmen, och jag ångrar än idag att jag såg klart den.

Bästa låt:

Varierar från vecka till vecka, och för er som känner mig (och har skådat min Spotifylista) så vet ni att min musiksmak är lite...blandad. Allt från ACDC och Black Sabbath till Beyoncé och Magnus Uggla går ner och jag har egentligen inget favoritband. Men just nu är den solklara vinnaren "Nothing else matters" med Metallica. Så vacker, så stilfull, så.. fruktansvärt jävla bra. Att det är ett musikaliskt mästervärk är bara förnamnet och det finns ett och annat Metallica-fan som har fällt en tår under deras konserter när dess ljuvliga toner ljuder.

Sämsta låt:

Känns lite tjatigt att säga "Mercy" med Duffy hela tiden och den låten har jag ju trots allt (tack och lov) inte hört på år och dag, så det känns som det är dags att släppa fram någon annan öronplåga. Då jag av säkerhetsskäl inte har lyssnat på RixFM på sistone så får en lite äldre, men ack så äckligt uttjatad låt. "I Kissed a girl" med Kate Perry må inte nå upp till Mercys hemska nivå, men är fortfarande så snuskigt dålig att man bara vill så ner någon. Kate Perry borde skjutas, styckas och säljas i lösvikt på ICA.

Bästa minne:

Hämtat från 2002 när vårt pojklag i Aneby grävde guld i Danmark, närmare bestämt Vildbjerg. Vildbjerg Cup är Europas tredje största fotbollsturnering och det var givetvis riktigt stort att bara får åka dit. När vi sedan gick och vann hela B-turneringen, efter att ha slagit ut danska och tyska storlag, var euforin total. Min största framgång inom fotbollen kom alltså när jag var 12 år, vilket säger en del om min "karriär". Att fotbollsskorna numera ligger på hyllan känns inte mer än rätt.

Sämsta minne:

Har redan skrivit ett långt, vansinnigt inlägg om när jag misslyckades med min första uppkörning, så behöver väl inte orda mer om det. Men så arg som jag var den dagen har jag aldrig någonsin varit, mitt raseri nådde en sådan galen nivå att jag fick en minneslucka.

***

Äsch, det var inte kul att skriva om saker jag inte stör mig på, lägger ned skiten nu. Hej.

Nu får det fan vara nog. Hur jävla svårt kan det vara att lära sig svenska språket? Kanondag heter inte "kanon dag", fotbollsspelare heter inte "fotbolls spelare" och måndagsklubben heter verkligen inte "måndags klubben"

Efter en jävla massa år i skolan där SVENSKA alltid har varit ett kärnämne är det väl inte för mycket begärt att man ska kunna SVENSKA? I Sverige särskriver man inte. Man särskriver inte. Inget mellanslag. Uppfattat, språkinvalider?

Visst, det kan tyckas som en småsak med särskrivningar, men i ärlighetens namn finns det inget mer irriterande än en som särskriver. Ibland får jag andas djupt och räkna till 10 när jag loggar in på facebook och ser alla verbala vandaler. Man blir så arg att man vill slå någon i huvudet, och det är ju onödigt. En särskriving är minst lika illa som att stava "och" med å eller kött med ett t, med andra ord: Åt helvete fel. Gör om, gör rätt, tjockskallar.

Särskrivningstoppen:

1. Jenny (Jonas efterblivna ragg i Umeå, okänt efternamn)

Kommentar: Har tagit särkrivningen till en ny nivå, och är helt överlägsen. Hög lägstanivå, varierar sin språkbrist och stavar man Falkenberg "Falken berg", ja då är man svårslagen.

2. Billy Fransson

Kommentar: MVG i stort sett alla ämnen, men skriva som en normalbegåvad svensk, det har han inte förmåga till. Har tvingats stå ut med grabbens särskrivningar i tre år, och han förtjänade en smäll nästan varje dag.

3. Ronja Aronsson

Kommentar: En klassisk särskrivare som nästan särskriver sitt eget efternamn. Många särskrivngar beror på hennes ständiga hetsande när hon skriver (hon är ofta arg), men även Ronja har problem med svenska språket och har en förkärlek till knappen mellanslag.

***

Tack för mig och tack för er upp märk sam het.