Seven Camels Army

Idag var det återigen dags för en sömnframkallande föreläsning i Holavedens Aula, och återigen var det så trist och ointressant att gäspningarna duggade tätt bland publiken. Visserligen slapp vi den, om möjligt, tråkigare styrtekniken, men man ångrar ju definitivt att man stannade hemma i sängen. En hippie-studievägledare och en grisliknade elev från Örebro Universitet stod och babblade om... ja, vad tjötade de om egentligen? Lyssnade inte så jättenoga, men något om högskolan. Sjukt intressant.

Efter att ha suttit och slumrat i en timme (precis som alla andra i aulan, med undantag av Rickard Bremer och 4-5 stycken till), var jag trött på temadagen och traskade bort till Shape. När jag passerade Citygrillen, kom kebabhakets överhuvud (den gamle, trötte, ni vet) utspringandes och drog in mig på den flötosande grillen. Tydligen hade jag köpt en kebablåda m.m för 75kr i lördags, utan att minnas ett jota. Dessutom hade jag försökt att betala med kortet, som jag helt klart visste var tommare än innehållet i en norrmans huvud. Vad brukar man säga? När alkoholen kommer in, går vettet ut. Så sant som det är sagt.

Väl på gymmet blev inte dagen roligare. Är inne på min sista deffvecka, dvs: jag tillbringar all gymtid på löpbandet istället för att lyfta skrot med mina vänner. Tråkigt, jobbigt och jävligt. Mjölby. Jag hade dock äran att få träna samtidigt som 100 Höjdareaspiranten, killen som brukar stå och se dum ut på vibratormaskinen i 2 timmar. Idag skippade han faktiskt sitt vibrerande, men gjorde han då istället någon vettig träning? Nej då, han valde att ställa sig och hoppa upp och ned på stället, för att ett tag senare byta övning till något som liknade en somalisk krigsdans. Inget ont om killen, han gör ju inte en fluga förnär, men man får bita sig själv i handen för att inte brista ut i skratt när man ser kamelen.

Puss och kram.