Fält!
Kände att det kanske var dags för en uppdatering på kamelarmén! Snart har det gått en månad sen kamelen lämnade tryggheten, vännerna och flickvännen för att bege sig upp till Livgardet i Kungsängen och bli 426 Söderby, blivande (bättre så 5.MP?) Militärpolis, insats på fjärde pluton. Efter 10 dagars ständig hets och stress, från tidig morgon till sen kväll på kasernområdet trodde jag och mina vapenbrödrar att botten var nådd. Så var icke fallet, efter en skön permis på några dagar var vi tillbaka uppe i Kungsängen för att bege oss ut i fält i 10 dagar, och det dröjde inte länge förän vi helhjärtat saknade vår kära kasern.
Dagarna i fält var inte speciellt tuffa fysiskt, visst axlar och nacke blev lite slitna efter att mil efter mil släpa på en ganska tung stridspackning, men det var inte så otroligt ansträngande som jag hade befarat. Däremot har jag aldrig någonsin varit så trött mentalt som jag var under fältperioden. Med ett snitt på 3 timmars sömn under 10 dagar, var man tillslut så trött att man somnade ståendes. Läggdags runt midnatt, uppstigning vid 05.30 och då har man tillbringat 1 timme av natten som eldvakt och en timme som skyttevärnsvakt. Psyket blev påverkat, folk började sova oroligt, vakna mitt i natten livrädda över att ha försovit sig, hallunicera, gå i sömnen och vår käre norrlänning Stenman tillbringade sina nätter sittandes och stirrandes rakt fram, fortfarande sovandes.
Nåväl, utöver tröttheten (och att man var riktigt äcklig och svettig hela tiden) så fanns det även en del att glädjas åt ute i fält. I stort sett varje dag tillbringades på skjutbanan, där vårt skytte med AK5:an bara blev bättre och bättre. Skjutningen var absolut höjdpunkten under våra dagar i fält, och även om jag höll på att äta upp mitt vapen under en övning som jag fastnade vid, var det riktigt, riktigt kul!
Befälen då? Ja, var de tuffa under första veckan på kasern så var det inget emot var de var i fält. Framförallt vår perfektionssträvande kapten, som vid minsta, minsta lilla fel gav oss en avhyvling. Visste man inte att man var värdelös innan, så behövde man inte tvivla på det efter några dagar tillsammans med Kapten Silfver. När jag blev slagen med en pinne för att jag hade glömt ta på mig hjälmen andra dagen började jag fundera på hur det stog ställt till, men när man tänker efter så var kaptenens metoder läskigt effektiva. Vi vågade inte göra fel och förbättrade oss hela tiden och även om han aldrig skulle erkänna det så är jag övertygad om att han är helnöjd med oss!
Kl 18 näst sista dagen trodde vi eländet äntligen var slut, då vår käre Löjtnant Mårtensson beordrade oss att marschera hem till kasern igen, en sträcka på 7 km. När vi fick höra hela ordern tystnade dock vårt jubel en aning, vi fick inte direkt gå raka vägen hem. För det första åkte kaptenen runt i en Mercedes Sprinter på vägarna och spelade vår fiende, som vi ABSOLUT inte fick bli sedda av, för då skulle vi få gå tillbaka hela vägen och börja om. Så vi fick ta oss fram genom skogen, i träsk, vattenfyllda diken, leråkrar och andra trevliga miljöer. För det andra fick vi olika delmål att oss till, vilket inte var det lättaste efter mörkrets inbrott. Men trots att det ett tag kändes hopplöst och vi höll på att ge upp, så lyckades hela plutonen (vi gick gruppvis, fyra grupper) ta sig hem till kasern. Efter den längsta natten i våra liv, med endast någon timmes sömn under en gran i kroppen, staplade vi in på regementet vid halv 5 på morgonen, trötta, utmattade, slitna och totalt överlyckliga.
En natt att minnas, jag kommer t ex aldrig att glömma när "bron var sprängd" vid ett ställe och vi fick ta en omväg genom en vatten- och gyttjefylld skog för att ta oss fram. Och ja, självklart drog jag en face-plant i leran.
Jag lovar er alla, efter 10 dagars grisande knappt utan sömn, rinnande vatten, rena kläder och Coca Cola uppskattar man det vardagliga livet SJUKT mycket mer. Den dubbla fältveckan var ingen fröjd att genomföra, snarare tvärtom, men det var den absolut nyttigaste tiden i mitt liv.
Punkt och pricka, nu ska jag sticka. Puss och smek.
Dagarna i fält var inte speciellt tuffa fysiskt, visst axlar och nacke blev lite slitna efter att mil efter mil släpa på en ganska tung stridspackning, men det var inte så otroligt ansträngande som jag hade befarat. Däremot har jag aldrig någonsin varit så trött mentalt som jag var under fältperioden. Med ett snitt på 3 timmars sömn under 10 dagar, var man tillslut så trött att man somnade ståendes. Läggdags runt midnatt, uppstigning vid 05.30 och då har man tillbringat 1 timme av natten som eldvakt och en timme som skyttevärnsvakt. Psyket blev påverkat, folk började sova oroligt, vakna mitt i natten livrädda över att ha försovit sig, hallunicera, gå i sömnen och vår käre norrlänning Stenman tillbringade sina nätter sittandes och stirrandes rakt fram, fortfarande sovandes.
Nåväl, utöver tröttheten (och att man var riktigt äcklig och svettig hela tiden) så fanns det även en del att glädjas åt ute i fält. I stort sett varje dag tillbringades på skjutbanan, där vårt skytte med AK5:an bara blev bättre och bättre. Skjutningen var absolut höjdpunkten under våra dagar i fält, och även om jag höll på att äta upp mitt vapen under en övning som jag fastnade vid, var det riktigt, riktigt kul!
Befälen då? Ja, var de tuffa under första veckan på kasern så var det inget emot var de var i fält. Framförallt vår perfektionssträvande kapten, som vid minsta, minsta lilla fel gav oss en avhyvling. Visste man inte att man var värdelös innan, så behövde man inte tvivla på det efter några dagar tillsammans med Kapten Silfver. När jag blev slagen med en pinne för att jag hade glömt ta på mig hjälmen andra dagen började jag fundera på hur det stog ställt till, men när man tänker efter så var kaptenens metoder läskigt effektiva. Vi vågade inte göra fel och förbättrade oss hela tiden och även om han aldrig skulle erkänna det så är jag övertygad om att han är helnöjd med oss!
Kl 18 näst sista dagen trodde vi eländet äntligen var slut, då vår käre Löjtnant Mårtensson beordrade oss att marschera hem till kasern igen, en sträcka på 7 km. När vi fick höra hela ordern tystnade dock vårt jubel en aning, vi fick inte direkt gå raka vägen hem. För det första åkte kaptenen runt i en Mercedes Sprinter på vägarna och spelade vår fiende, som vi ABSOLUT inte fick bli sedda av, för då skulle vi få gå tillbaka hela vägen och börja om. Så vi fick ta oss fram genom skogen, i träsk, vattenfyllda diken, leråkrar och andra trevliga miljöer. För det andra fick vi olika delmål att oss till, vilket inte var det lättaste efter mörkrets inbrott. Men trots att det ett tag kändes hopplöst och vi höll på att ge upp, så lyckades hela plutonen (vi gick gruppvis, fyra grupper) ta sig hem till kasern. Efter den längsta natten i våra liv, med endast någon timmes sömn under en gran i kroppen, staplade vi in på regementet vid halv 5 på morgonen, trötta, utmattade, slitna och totalt överlyckliga.
En natt att minnas, jag kommer t ex aldrig att glömma när "bron var sprängd" vid ett ställe och vi fick ta en omväg genom en vatten- och gyttjefylld skog för att ta oss fram. Och ja, självklart drog jag en face-plant i leran.
Jag lovar er alla, efter 10 dagars grisande knappt utan sömn, rinnande vatten, rena kläder och Coca Cola uppskattar man det vardagliga livet SJUKT mycket mer. Den dubbla fältveckan var ingen fröjd att genomföra, snarare tvärtom, men det var den absolut nyttigaste tiden i mitt liv.
Punkt och pricka, nu ska jag sticka. Puss och smek.
Dagens...
...visdomsord: Hur man än skakar och hur man än slår - sista droppen i byxan går.
...sanning: Permission är skönt.
...film: Yrrol. En film helt utan handling, budskap, spänning eller dramatik. Men så djävulsk skön.
...jobbiga situation: Kön på Willy tidigare idag. Se bild nedan.
Nej, nu är ögonlocken tunga. Höger vänster om!
...sanning: Permission är skönt.
...film: Yrrol. En film helt utan handling, budskap, spänning eller dramatik. Men så djävulsk skön.
...jobbiga situation: Kön på Willy tidigare idag. Se bild nedan.
Nej, nu är ögonlocken tunga. Höger vänster om!
Goddag
Permis från lumpen, det är så JÄVLA skönt. Orkar inte skriva mer.
Lumpenuppdatering
Tjena tjena! Dags för en första lumpenuppdatering, har för en gångs skull lite fritid då befälen ville hem (och öla?) på lördagskvällen och släppte oss redan 17.30. Klar förbättring, då våra tidigare dagar har pågått mellan 05.30 och 23.00. Nåväl, till saken! Kamelen lever fortfarande, jag har än så länge inte skjutit ihjäl någon och allt är frid och fröjd. Självklart är man lite seg efter 17 timmars hetsande per dag, med knappt någon rast, men första veckan var inte alls så fysisk som jag hade befarat. Däremot finns det ju roligare saker än att gå upp i ottan och städa toaletterna, logementet och putsa kängorna för att sedan tvingas göra övningar fram till sen kväll.
Men men, igår var man i alla fall som ett barn på julafton, vi fick nämligen hämta ut våra vapen! Vapen som man bara har fått se på film eller använt i skjutspel på datorn. Kamelen kommer de kommande 11 månader vara ägare av en AK5c och en Glock Pistol 88, känn på den!
Egentligen borde jag väl skriva lite befälen på plutonen, men i rädsla av att bli bestraffad upp till örona ifall någon löjtnant eller liknande råkar klicka in på min sida, så hoppar jag över det. Det är inte värt det, även om det kliar i fingrarna, dessutom är de flesta befälen bra. Stenhårda och tuffa, men rättvisa och inte alls elaka (enorm besvikelse).
På onsdag är det permis, och även om gruppen är jävligt skön och att man börjar komma i det dagliga rutinerna, så ska det bli överjävulskt skönt. Chips, godis, sovmorgnar, frihet, slappandet och Ronja, alla ting äro saknade!
På återseende! Puss och smek! / Military camel
Men men, igår var man i alla fall som ett barn på julafton, vi fick nämligen hämta ut våra vapen! Vapen som man bara har fått se på film eller använt i skjutspel på datorn. Kamelen kommer de kommande 11 månader vara ägare av en AK5c och en Glock Pistol 88, känn på den!
Egentligen borde jag väl skriva lite befälen på plutonen, men i rädsla av att bli bestraffad upp till örona ifall någon löjtnant eller liknande råkar klicka in på min sida, så hoppar jag över det. Det är inte värt det, även om det kliar i fingrarna, dessutom är de flesta befälen bra. Stenhårda och tuffa, men rättvisa och inte alls elaka (enorm besvikelse).
På onsdag är det permis, och även om gruppen är jävligt skön och att man börjar komma i det dagliga rutinerna, så ska det bli överjävulskt skönt. Chips, godis, sovmorgnar, frihet, slappandet och Ronja, alla ting äro saknade!
På återseende! Puss och smek! / Military camel
10 timmar kvar
10 timmar kvar tills tåget från Tranås lättar ankar. Ifrån tryggheten, småstadslivet, "alla känner alla"-mentaliteten och alla nära och kära. Kl 12 imorgon byts allt detta ut mot disciplin, ansvar och självständighet. Det är visst dags att bli vuxen, hur jävla trist det än låter. Men även om det känns tungt att lämna allt och alla så måste ju detta ske någon gång, man kan ju inte bo i Tranås hela livet.
Och till alla er som blir ledsna över att kamelen sticker: Jag ska göra lumpen i Stockholm, inte flytta till ett kloster i Tibet. Jag kommer komma tillbaka, kanske inte varje helg, men åtminstone varannan. Och Flaanders, gråt inte floder, bloggen kommer inte läggas ner, utan kommer bara ta en kort semester.
Som sagt, kommande 3 veckor kommer det nog bli dåligt med bloggandet, men jag kommer hålla er uppdaterade så ofta jag kan med livet i det militära. Förhoppningsvis på min nya sida, om nu Ploff och hans hejdukar får sina långa tummar ur arslet och hinner klart med designen tills jag kommer tillbaka om 3 veckor.
Jag skulle ljuga om jag påstod att skulle sakna er alla, för det kommer jag inte att göra. Många kommer jag ärligt talat bara vara glad att slippa, men många, väldigt många, kommer bilda ett tomrum i kamelens hjärta. Detta är året då barndomsvänner tappar kontakten, flyttar åt olika håll, träffar nya kompisar. De närmsta kommer man att behålla kontakten med, medan man aldrig någonsin kommer träffa vissa igen.
Allt från mig för den här gången. Vi hörs och ses folket!
/ En alldeles tom kamel
Och till alla er som blir ledsna över att kamelen sticker: Jag ska göra lumpen i Stockholm, inte flytta till ett kloster i Tibet. Jag kommer komma tillbaka, kanske inte varje helg, men åtminstone varannan. Och Flaanders, gråt inte floder, bloggen kommer inte läggas ner, utan kommer bara ta en kort semester.
Som sagt, kommande 3 veckor kommer det nog bli dåligt med bloggandet, men jag kommer hålla er uppdaterade så ofta jag kan med livet i det militära. Förhoppningsvis på min nya sida, om nu Ploff och hans hejdukar får sina långa tummar ur arslet och hinner klart med designen tills jag kommer tillbaka om 3 veckor.
Jag skulle ljuga om jag påstod att skulle sakna er alla, för det kommer jag inte att göra. Många kommer jag ärligt talat bara vara glad att slippa, men många, väldigt många, kommer bilda ett tomrum i kamelens hjärta. Detta är året då barndomsvänner tappar kontakten, flyttar åt olika håll, träffar nya kompisar. De närmsta kommer man att behålla kontakten med, medan man aldrig någonsin kommer träffa vissa igen.
Allt från mig för den här gången. Vi hörs och ses folket!
/ En alldeles tom kamel
Lumpen
Puh. 2 dagar kvar innan frihet, sovmornar och slappande i solen byts ut mot strikta order, gristräning och ett enormt test av psyket. Känslorna är blandade, kommer sakna tryggheten och friheten här hemma, men jag tror samtidigt att det kommer bli ett underbart år med underbara människor (och kaptenen). Nåväl, lite glädjande statistik och självklarheter från lumpen:
* Vanligaste dödsorsaken är självmord.
* Merparten, nästintill alla, även de tuffaste av de tuffa, kommer gråta någon gång under sin militärtjänst. Av frustration, utmattning, hemlängtan, sorg eller vrede.
* Personer med svajigt psyke klarar sig INTE, här skiljs agnarna från betet. De svaga slås ut, påminner om Expedition Robinson.
* När du rycker du in i lumpen träffar du massa nya vänner, det negativa är att du med all säkerhet kommer förlora många gamla. Vissa kanske du stöter på nästa år på Strandbaren, andra kommer du aldrig någonsin se igen.
* Det sägs att lumpen gör män av pojkar, men under själva upplärningstiden förvandlar de pojkar till robotar.
* Att lumpen gör män av pojkar stämmer med endast ett undantag. Jägarnas slogan lyder nämligen: "Vi gör djur av pojkar"
*****
Nu är det dags att vara stark, att släppa tryggheten kan vara svårare än man tror, men bit ihop, ge fan i befälets elaka gapande och tugga taggtråd. Ett jobbigt, tufft och problemfullt år väntar nu runt hörnet, men jag väljer att se det omvänt. Runt hörnet väntar möjligheterna år, ett nyttigt, glädjefyllt och underbart år, fyllt med utmaningar. Till Singleton, min vapenbroder, nu jävlar smäller det! Tugga taggtråd Singleton, TUGGA TAGGTRÅD!
/Militärpolis Söderby
* Vanligaste dödsorsaken är självmord.
* Merparten, nästintill alla, även de tuffaste av de tuffa, kommer gråta någon gång under sin militärtjänst. Av frustration, utmattning, hemlängtan, sorg eller vrede.
* Personer med svajigt psyke klarar sig INTE, här skiljs agnarna från betet. De svaga slås ut, påminner om Expedition Robinson.
* När du rycker du in i lumpen träffar du massa nya vänner, det negativa är att du med all säkerhet kommer förlora många gamla. Vissa kanske du stöter på nästa år på Strandbaren, andra kommer du aldrig någonsin se igen.
* Det sägs att lumpen gör män av pojkar, men under själva upplärningstiden förvandlar de pojkar till robotar.
* Att lumpen gör män av pojkar stämmer med endast ett undantag. Jägarnas slogan lyder nämligen: "Vi gör djur av pojkar"
*****
Nu är det dags att vara stark, att släppa tryggheten kan vara svårare än man tror, men bit ihop, ge fan i befälets elaka gapande och tugga taggtråd. Ett jobbigt, tufft och problemfullt år väntar nu runt hörnet, men jag väljer att se det omvänt. Runt hörnet väntar möjligheterna år, ett nyttigt, glädjefyllt och underbart år, fyllt med utmaningar. Till Singleton, min vapenbroder, nu jävlar smäller det! Tugga taggtråd Singleton, TUGGA TAGGTRÅD!
/Militärpolis Söderby
