Seven Camels Army

Kände att det kanske var dags för en uppdatering på kamelarmén! Snart har det gått en månad sen kamelen lämnade tryggheten, vännerna och flickvännen för att bege sig upp till Livgardet i Kungsängen och bli 426 Söderby, blivande (bättre så 5.MP?) Militärpolis, insats på fjärde pluton. Efter 10 dagars ständig hets och stress, från tidig morgon till sen kväll på kasernområdet trodde jag och mina vapenbrödrar att botten var nådd. Så var icke fallet, efter en skön permis på några dagar var vi tillbaka uppe i Kungsängen för att bege oss ut i fält i 10 dagar, och det dröjde inte länge förän vi helhjärtat saknade vår kära kasern.

Dagarna i fält var inte speciellt tuffa fysiskt, visst axlar och nacke blev lite slitna efter att mil efter mil släpa på en ganska tung stridspackning, men det var inte så otroligt ansträngande som jag hade befarat. Däremot har jag aldrig någonsin varit så trött mentalt som jag var under fältperioden. Med ett snitt på 3 timmars sömn under 10 dagar, var man tillslut så trött att man somnade ståendes. Läggdags runt midnatt, uppstigning vid 05.30 och då har man tillbringat 1 timme av natten som eldvakt och en timme som skyttevärnsvakt. Psyket blev påverkat, folk började sova oroligt, vakna mitt i natten livrädda över att ha försovit sig, hallunicera, gå i sömnen och vår käre norrlänning Stenman tillbringade sina nätter sittandes och stirrandes rakt fram, fortfarande sovandes.

Nåväl, utöver tröttheten (och att man var riktigt äcklig och svettig hela tiden) så fanns det även en del att glädjas åt ute i fält. I stort sett varje dag tillbringades på skjutbanan, där vårt skytte med AK5:an bara blev bättre och bättre. Skjutningen var absolut höjdpunkten under våra dagar i fält, och även om jag höll på att äta upp mitt vapen under en övning som jag fastnade vid, var det riktigt, riktigt kul!

Befälen då? Ja, var de tuffa under första veckan på kasern så var det inget emot var de var i fält. Framförallt vår perfektionssträvande kapten, som vid minsta, minsta lilla fel gav oss en avhyvling. Visste man inte att man var värdelös innan, så behövde man inte tvivla på det efter några dagar tillsammans med Kapten Silfver. När jag blev slagen med en pinne för att jag hade glömt ta på mig hjälmen andra dagen började jag fundera på hur det stog ställt till, men när man tänker efter så var kaptenens metoder läskigt effektiva. Vi vågade inte göra fel och förbättrade oss hela tiden och även om han aldrig skulle erkänna det så är jag övertygad om att han är helnöjd med oss!

Kl 18 näst sista dagen trodde vi eländet äntligen var slut, då vår käre Löjtnant Mårtensson beordrade oss att marschera hem till kasern igen, en sträcka på 7 km. När vi fick höra hela ordern tystnade dock vårt jubel en aning, vi fick inte direkt gå raka vägen hem. För det första åkte kaptenen runt i en Mercedes Sprinter på vägarna och spelade vår fiende, som vi ABSOLUT inte fick bli sedda av, för då skulle vi få gå tillbaka hela vägen och börja om. Så vi fick ta oss fram genom skogen, i träsk, vattenfyllda diken, leråkrar och andra trevliga miljöer. För det andra fick vi olika delmål att oss till, vilket inte var det lättaste efter mörkrets inbrott. Men trots att det ett tag kändes hopplöst och vi höll på att ge upp, så lyckades hela plutonen (vi gick gruppvis, fyra grupper) ta sig hem till kasern. Efter den längsta natten i våra liv, med endast någon timmes sömn under en gran i kroppen, staplade vi in på regementet vid halv 5 på morgonen, trötta, utmattade, slitna och totalt överlyckliga.

En natt att minnas, jag kommer t ex aldrig att glömma när "bron var sprängd" vid ett ställe och vi fick ta en omväg genom en vatten- och gyttjefylld skog för att ta oss fram. Och ja, självklart drog jag en face-plant i leran.

Jag lovar er alla, efter 10 dagars grisande knappt utan sömn, rinnande vatten, rena kläder och Coca Cola uppskattar man det vardagliga livet SJUKT mycket mer. Den dubbla fältveckan var ingen fröjd att genomföra, snarare tvärtom, men det var den absolut nyttigaste tiden i mitt liv.

Punkt och pricka, nu ska jag sticka. Puss och smek.